Månaderna gick och vi hörde inget av varandra. Nicki svarade aldrig när jag ringde och hon svarade inte på mina sms heller.
Tre månader senare.
Min mobil ringde. Det var Nicki.
- Hej Nicki! Gud, vi har så mycket att prata om!
- Eh... Hej Justin. Och ja, vi har vääldigt mycket att prata om!
- Har det hänt något? Sa jag oroligt.
- Eh... Justin jag vet inte hur jag ska säga det här men...Justin... Jag är gravid.
____________________________________________________________________
Jag tappade mobilen i golvet.
- Justin!
Jag gled sakta ner längs väggen tills jag satt på golvet. Jag tog upp telefonen igen.
- Oj, förlåt.
- Justin, kan jag komma till dig nån gång? Vi måste verkligen prata.
- Aa.
- Bra. Så... eh... när kan jag komma?
- Nu, på en gång.
- Okej jag skyndar mig. Hejdå.
- Hejdå.
När hon kom så sprang jag fram till henne och kramade henne och kysste henne.
Sedan kom jag på att vi aldrig hade gjort "det" Det måste vara Mike eller ännu värre.
- Vem är pappan?
- Eh... Det är.. Mike som är pappa, sa hon och kollade ner i golvet. Hon skämdes, det såg jag på henne. Jag blev sur. Såklart.
- Hur länge? Frågade jag och syftade på hur länge hon hade varit gravid.
- Va?
- Hur länge har du varit gravid?
- Eh, ungefär tre månader tror jag.
- Så.. Eh vad ska du göra?
- Jag vet inte, kanske... göra mig av med det.
- Nej. Asso det är ju ditt val och så men det är inte rättvist. Jag menar bara för att den är en olycka... För det är väl en olycka, eller?
- Ja. Det blir inte förän jag är minst 21. Jag är ju bara 16.
- Okej, aja. Bara för att det är en olycka så ska det inte behöva... Ja du vet...
- Jag förstår. Men vad annars ska jag göra?
- Eh, kanske... Du kan ju ge bort det. Alltså om du vill.
Om inte Mike vill ha det, sa jag med en ganska mörk röst.
Jag gillar ju inte honom som ni kanske förstår...
- Aa, jag kanske ska ge det till någon annan. Men vem?
- Jag vet inte, men du hittar nog säkert någon, sa jag och log.
Nicki:
-Jag vet inte, men du hittar nog säkert någon, sa Justin och log mot mig.
Då förstod jag vilket misstag jag hade begått. Hur kunde jag ligga med Mike? Nu inser jag hur mycket jag har saknat Justin.
- Åh Justin! Sa jag och slängde mig i hans famn och drog med honom ner på golvet. Jag fick gråta ut i hans famn och han tröstade mig.
- Det blir bra ska du se, sa Justin och lyfte upp mitt huvud.
De orden upprepades i mitt huvud. Det blir bra ska du se, det blir bra ska du se, det blir bra ska du se.
Våra läppar möttes och jag slöt mina ögon.
Då visste jag att jag hade valt rätt. Det var Justin som mitt hjärta slog för, och det var hos honom som jag kände mig trygg. Alltid när jag är ledsen så tröstar han mig. När jag är hos honom så känns allt rätt.
När jag är med Justin så vet jag att det inte spelar någon roll om jag bryter benet eller om jag typ får cancer eller någonting, för då finns han alltid där och stöttar mig och tröstar mig! Och om jag gråter så får jag alltid gråta ut i hans famn.
I detta ögonblick, med hans armar omkring mig och hans läppar mot mina så visste jag att det var här som jag hörde hemma.
Hos min egna lilla Justin!
____________________________________________________________________
____________________________________________________________________
Del 14 ute!
